usch vad jag har skämts.
i alla år.
för att jag inte kunde göra något snabbt.
som situps, som att springa till bussen, som att hosta, hoppa.
utan att pinka på mig ett par droppar.
det här är en rutinoperation och supervanlig bland kvinnor.
ändå har det tagit ända tills nu innan jag har vågat berätta för en läkare.
det har tagit ända tills nu innan jag har bett om hjälp.
nu är operationen gjord.
en snabb operation på bara en kvart, tjugo minuter.
två små ingångshål och ett band som lyfter det slokande urinröret.
sen klart.
varför har jag lidit av det här i över tjugo år? helt i onödan?
för att det är skämmigt!
jag rev upp det ena lilla operationshålet när jag sträckte på mig.
men det gick nog bra.
hoppas att operationen blev lyckad så att jag kommer ytterligare en bit på väg mot mina mål.
