hopp

jag känner hopp.
det gör mig lycklig.

det känns som kroppen börjar landa. som att kroppen lugnar ned sig och är liiiite snällare mot mig.

jag har ett bra jobb. jag blir glad av att vara där. de som jobbar där är snälla och jätteroliga. jag får skratta en massa.

på tisdag träffar jag en av mina doktorer.
han som hjälper mig med medicinen för sköldkörteln.
om min värden är som de ska kanske jag får prova på redutil – fetmamedicinen.

lite orolig är jag.
för att min kropp inte ska vilja ha medicinen så jag får avbryta behandlingen.
eller för att medicinen inte ska funka på mig.
eller för att doktorn skall säga nix, det är inget för dig.

men hoppet är stort. tänk om jag får en chans att bli normalviktig?

tänk om mina fötter mår bra av viktminskning. så pass att jag kan träna så mycket jag vill.

tänk om jag kan ta i lite hårdare i min träning och få lite kraft, lite styrka.

jag längtar tillbaka till gymmet så mycket att jag kan bli tårögd.
nu är det ingen idé att gå till gymmet.
om jag tar i så känns det som att jag ska svimma.
om jag tar i blir jag jättesjuk, får hög feber och mår dåligt.
kroppen vill inte ha en sån ansträngning alls.
just nu.

men tänk om det eventuella viktraset som kan komma i vår leder till att jag återigen kommer att kunna göra alla saker som jag så gärna vill göra. cykla, hoppa, lära mig springa, lära mig åka inlines, gymma…..kanske till och med ta upp karaten igen?

jag har lärt mig ödmjukhet nu.
jag förstår att man har tur om man har möjlighet att få göra de saker man önskar göra.

ändå sätter lyckobubblet in och tänder hoppets alla små girighetstankar…
till gymmet, till springet, till karaten….

dessutom får jag en massa kärlek.

för många runt mig mina första 40 år i livet talade bara om hur värdelös jag är. på allt.
sånt stannar kvar och gör ont i hjärtat.
periodvis, gärna efter motgång, sjunker jag ned i förtvivlan igen och jag får kämpa så hårt för att fatta att jag inte behöver gå den vägen alls.
jag kan faktiskt välja att lyssna på dem som tycker om mig.

så har jag gjort nu ett tag.

januari har varit kärlekens månad för mig.
jag är förälskad i mina jobbarkompisar.
jag är förälskad (som alltid) i mina barn.
jag är förälskad i mina vänner.
jag har ju faktiskt några som betyder väldigt mycket för mig.

dessutom har jag träffat en man.
en man som jag kan prata med i många timmar varje dag.
det jag har hittat nu är otrampad mark för mig.
jag visste inte riktigt att det kan kännas så här.
att man kan ha så mycket att säga varandra.
att man kan känna sig så larvig, så tramsig och samtidigt ge fullständigt skrutt i det för att man bara har gladbubbel i magen för jämnan.
jag visste inte att det kan vara så här att vara 43 år och vara lyckligare än jag någonsin varit.

eller jo det visste jag väl.
min första kärlek var som en saga.
det var för 28 år sedan.
jag ser honom ofta på tv och jag får fortfarande tårar av lycka i ögonen.
bara av att se honom.
trodde att han var ett undantag.

det kanske finns ett undantag till?

i helgen blir det en myshelg till.
hela racet.
god mat. vin.
tända ljus.
med den här nära oss:

brasa

Annonser
Published in: on söndag 25 januari 2009 at 3:01  Kommentera  

The URI to TrackBack this entry is: https://jagvillhittasolen.wordpress.com/2009/01/25/hopp/trackback/

RSS feed for comments on this post.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: